The Call of the Wild

Äntligen något intressant på TV. Leo känner det vilda livet på savannen pulsera i hans lilla bengalkropp. Panthera pardus, hans magnifika, djärva och smidiga släkting smyger tyst på stora prickiga tassar, fäller sitt byte, knäcker nacken med sina stora vassa hörntänder och släpar upp det i ett träd. Närbilderna fyller rutan med vackert prickmönster och ibland får man kika in i leopardens jättegap.
Leo vill bara hoppa in i rutan och sälla sig till sina stora vilda släktingar. Fast det verkar ju lite jobbigt att kämpa så för maten: här hemma räcker det att jama lite på morgonen för att Matte ska fara upp som en furie, fylla matskålarna och sedan gå och lägga sig igen trots att klockan redan är fyra.
Jag vill följa med på jakten!
Jag har ju lite erfarenhet av att skrämma kajor...












Vilket vackert stolt djur! Men ...hjälp vilka tänder hon har!
Det är nog bäst i alla fall att jag stannar här på behörigt avstånd!






Här ser man hur lika vi är: titta på våra majestätiska silhuetter, våra vackert rundade öron och kejserligt förnäma nosar och våra kraftfulla nackar. Leopardflickan är ju lite större, men ändå!

Nu blir det för otäckt att se den stora blodiga nosen och slamsorna av gasellen - jag vill inte titta längre!
Men .. det står ju svt2 på leopardens nos - kunde inte Matte ha fixat det i Photoshop! Men, å andra sidan, jag får nog inga mardrömmar av en nos som det står svt2 på!